Fortfarande ingen kissekatt

Tänk att man kan älska ett djur så mycket, känns nästan som om det är min lilla bebis som är borta. Vi har letat efter honom precis överallt men inte hört ett enda litet pip, stackars lilla Axel. Han har aldrig varit borta mer än ett par timmar som högst så vi är ganska säkra på att det har hänt honom något. Kanske har han blivit påkörd, eller tagen av något rovdjur eller så kanske han är instängd någonstans. Men han har aldrig varit särskilt kelig eller nyfiken med folk han inte känner så jag harväldigt svårt att tro att han skulle ha följt med någon eller smitit in någonstans, han har ju knappt vågat komma fram till oss när han varit ute så det känns inte som att den risken skulle vara så stor. Och stackars mamma ångrar sig som bara den för att hon släppte ut honom, för från början var han ju bara innekatt. Men oj så roligt han har haft ute och i början sprang han ut och in hela tiden bara för att visa oss att han fick. Kom liksom in och kollade läget, så att vi var kvar och sådär och sen stack han ut igen. När man tittar ut mot baksidan så väntar man på att han ska komma springade i full fart, lite grann på tvären som han alltid gjorde när han sprang fort, men det kommer ingen katt farande. Och stackars Ebba är så orolig här hemma, går och letar efter sin lillebror, går runt på tomten och piper, brukar hon aldrig göra annars så hon känner minsann också av att det är något som har hänt. För det är ju faktiskt inte bara vi som har förlorat vår lille älskling, hon har ju förlorat sin bästa kompis, för det är precis vad dom har varit, bästa kompisar. Har legat i korgen tillsammans och hjälpts åt att tvätta varandra och delat mat med varandra. Usch inte roligt alls det där när ens djur försvinner, är ju faktiskt en familjmedlem så det känns i hjärtat kan jag lova er.

I övrigt har dagen varit lugn, har vilat större delen av dagen faktiskt, har varit lugnare med sammandragningar idag, skönt tycker jag, för igår var det riktigt jobbigt. Har haft den där molande värken i magen till och från hela dagen, men inte alls så mycket sammandragningar.

Men jag fick göra en liten oväntad utflykt till Nässjö, Månssons lillasyster Elin skulle ha skjuts till tåget och detta hade mina kära lillebror lovat att ta hand om. Plötsligt när jag ligger och sover så ringer telefonen, då skulle han bara tala om att han inte hade tid att skjutsa dom och frågade ifall jag kunde göra det. Vad svara man på det, är ju bara att ställa upp. Så jag började klä på mig för jag gick ju fortfarande runt i pyjamasen här hemma, då ringer han och säger att bara så att jag vet så går tåget från nässjö om 35 minuter, heja på! Blev ju inte ett dugg stressad, så jag kan ju lova att det var någon som inte höll 90 km/h mellan hult och eksjö. Med 1 minut till goda stannade vi utanför stationen i Nässjö så det var med nöd och näppe som Elin hann med tåget. Usch, jag hatar verkligen att stressa.

När jag kom ut till Hult igen grillade vi korv med bröd, mums så gott! Så nu får resten av kvällen bli lugn för jag orkar inte att stressa mer idag, usch o fy!

Ha en bra kväll!