Min förlossningsberättelse

Min förlossning startade egentligen lite smygande, fast det förstod jag ju inte förens efteråt. Jag hade ju haft lite molande värk i magen hela veckan men efter att ha varit på läkarbesök på morgonen på fredagen så fick jag ju förklarat för mig att det nog bara var en urinvägsinfektion jag hade känt av, så efter det beskedet kändes det verkligen som att min lilla bebis aldrig skulle vilja komma ut, haha så fel jag hade…
Hela fredagen höll jag igång precis som vanligt, pappa o jag var ute o gick en ordentligt promenad på kvällen o sen åkte jag hem till mig. Var hungrig som en varg på kvällen så jag travade iväg till Via Venetto o köpte pizza, kräktes ju så klart upp den men gott smakade det minsann…
Gick o la mig vid tio tiden, var inte jättetrött men det kändes ändå skönt att krypa ner i sängen, men jag hade ingen riktig ro till att somna. Slumrade till lite o då drömde jag att jag skulle laga piroger, jag hade tagit fram köttfärs så att den skulle tina o sen plötsligt så startade förlossningen o jag var tvungen att åka in. Kommer fortfarande nu ihåg vilken panik jag fick eftersom jag förstod att köttfärsen skulle bli dålig eftersom jag inte hade tid att fixa iordning pirogerna eftersom jag skulle föda barn, haha… Ja ni hör ju hur knasigt det var… Höll på så där och slumrade från och till men jag kunde inte somna…
Hade lite molande värk i magen hela tiden men det hade jag ju fått förklarat för mig bara var en urinvägsinfektion så det brydde jag mig ju inte så mycket om. Men så vid 00.50 så kände jag hur det började rinna något längs benen, blev lite orolig för att jag hade kissat ner mig så jag gick på toa för säkerhets skull, men kissat ner mig hade jag definitivt inte gjort, haha… Det är ju synd o säga att det forsade längs benen men det sipprade liksom lite sakta. Rotade fram en av alla graviditetsböcker som legat här hemma hur länge som helst o skrotat o där i stod det att förlossningen kunde starta med vattenavgång, vilket jag ju såklart visste, men att allt vatten inte behövde rinna ut på en gång utan att det kunde komma lite skvättar, ofta ifall barnet låg med huvudet väldigt långt ner, för då kunde huvudet liksom ligga som en kork ivägen. Efter att ha läst detta ringde jag till mamma, efter lite dividerande bestämde vi oss för att det nog kunde vara vattnet som hade gått iafl så jag ringde in till förlossningen, men eftersom jag inte hade några värkar så bestämde jag med dom att jag skulle komma in vid 9 på morgonen så att dom kunde undersöka mig. Barnmorskan jag pratade med uppmanade mig att ta en alvedon o försöka lägga mig o sova, för ifall jag skulle föda barn sen framåt dagen eller natten därpå så behövde jag ju vara utvilad. Jag ringde till Tobias o talade om att det nog var på gång men vi bestämde att jag skulle höra av mig efter att jag varit på läkarbesöket så att han inte skulle behöva åka upp i onödan. Så jag kröp ner i sängen igen, efter att först ha tagit på mig en super absorberande binda, o försökte somna, men inte kunde väl jag somna…

O sen vid 02.00 började värkarna, jag kände direkt att det inte var några såna sammandragningar som jag hade haft innan utan att det var på allvar nu. Så jag ringde till Tobias o sa att han minsann fick packa och göras sig klar o sätta sig i bilen o köra hit. Sen ringde jag till mamma och bad henne komma in, för jag ville ju inte vara här själv ifall att Tobias inte skulle hinna. Värkarna blev ganska snabbt starka och även regelbunda. Mamma kom in strax innan 3 och inte långt därefter så kom värkarna med 3-4 minuters mellanrum. Vi ringde in till förlossningen igen och talade om att jag hade fått värkarna o dom uppmande mig att stanna hemma så länge det gick o att jag skulle höra av mig innan jag kom in, men att det inte var någon bråska för det tar tid för förstföderskor så jag skulle inte stressa. Vid strax efter 6 hade jag bara 2 minuter mellan värkarna o känd att jag inte klarade av att vara hemma längre, då hade jag ju ändå kämpat på här hemma i ganska många timmar med täta värkar. Vi vid 6.15 kom Tobias äntligen hit o vid 6.40 blev vi inskrivna på förlossningen.

Vi blev mottagna av nattpersonalen men eftersom de slutade vid 7 så fick vi vänta en liten stund medans de rapporterade över o sen skulle dagpersonalen komma in o ta hand om oss. Efter 7 kom en barnmorska som hette Lina och undersköterska som hette Marita in till oss, Lina undersökte mig och kunde konstatera att jag bara var öppen 2 centimeter. Usch då kändes livet verkligen hårt, jag som hade haft så vansinnigt ont så länge o så hade det inte hänt mer. Hon började prata om ryggbedövningen direkt o att det nog skulle vara bra för mig, men det hade jag ju haft bestämt sedan tidigt att jag in i det längsta ville slippa. Istället fick jag krypa ner i badet, barnmorskan var inte säker på att det var vattnet som hade gått, hon kunde ju ha varit med hemma o sett hur mamma fått springa runt o torka på golvet efter mig, men men hur som helst. I badet kom jag iafl o det var riktigt skönt, även om jag inte kan påstå att jag var så förtjust i konstruktionen av badkaret, hade ju varit betydligt skönare att få ligga ner än att sitta där stel som en pinne. Så jag gjorde det bästa av situationen och kröp ner där man egentligen skulle ha fötterna så att jag hade vatten ända upp till hakan istället för att bara ha det precis över magen. Då kunde jag ju flyta i vattnet o kunde slappna av på ett helt annat sätt. Tobias som var hur trött som helst efter sin bilresa låg på golvet o sov medans jag kämpade på med mina värkar där i badet.

Efter 1½ timme tyckte barnmorskan det var dags att gå upp o att jag efter hennes undersökning kanske kunde få börja med lite lustgas. Undersökningen visade att jag var öppen 3 centimeter o det tyckte han var jättebra, men för min del kändes det mest jobbigt, kändes som att det var en evighet kvar tills lilla bebisen skulle titta ut. Undersköterskan som var en väldigt energisk dam tjatade oavbrutet på mig att jag skulle dricka o frågade hela tiden om jag ville ha något att äta, nej verkade tydligen vara ett väldigt komplicerat ord att förstå. Trots att jag försökte förklara väldigt tydligt att jag hade mått illa och kräkts under hela graviditeten o att jag hade försökt att äta hemma men att det inte direkt var någon hit att försöka kräkas samtidigt som man har värkar, så nån mat blev det inte för min del.
Vid 9.50 bestämde jag tillsammans med barnmorskan att det nog skulle vara en bra idé med en ryggbedövning iafl, för att jag skulle kunna slappna av bättre så att det skulle öppna sig bättre. Lustgasen hjälpte inget vidare längre så jag kände att det nog var bra att få en ryggbedövning fast jag egentligen inte ville. Vid 10.45 kom så äntligen narkosläkaren o la min ryggbedövning, fy vilken seg väntan det var på att han skulle komma. Kändes riktigt hopplöst ett tag o jag var riktigt förbannad på mig själv för att jag hade satt mig i den här situation och kände nästan att det kunde kvitta o att jag bara ville hem.
Det gick hur smidigt som helst att få ryggbedövningen, eftersom jag har jobbat på intensivvårdsavdelningen tidigare så kände jag igen läkaren som kom o skulle lägga bedövningen så det kändes hur tryggt som helst. Bedövningen tog inte helt så jag var tvungen att ha kvar lustgasen för att kapa topparna på värkarna men jag kunde slappna av på ett helt annat sätt. Precis efter att jag fått ryggbedövningen gjorde barnmorskan en undersökningen igen o då var jag öppen 5 centimeter, så det rörde sig ju sakta framåt. Fick för säkerhetsskulle ett värkstimulerande dropp för att värkarna inte skulle stanna av, det gjorde dom aldrig men det är ju bättre att ta det säkra före det osäkra ;) Ryggbedövningen och lustgasen tillsammans gjorde att jag kunde slappna av riktigt bra, så vid 12.15 var jag öppen 10 centimeter och det var dags att börja krysta. O vid 12.29 föddes världens finaste Neo. Allt gick så fort att varken jag eller barnmorskan o undersköterskan riktigt hann med, för precis när krystvärkarna började kom undersköterskan in och började tjata om vad jag ville ha till middag. Då svarade barnmorskan bara lite käckt att jag nog inte brydde mig om nån mat eftersom jag skulle föda vilken sekund som helst. Så dom fick snabbt göra iordning inne på salen o efter att ha haft krystvärkar i en kvart så var lille Neo ute. Han hade navelsträngen runt halsen o ena armen så i samband med att dom skulle försöka fixa till det så sprack jag lite grann, men det behövdes bara 4 stygn så det var ju ingen större katastrof.

Var en sån fantastiskt känsla att äntligen få upp detta lilla underverk på mitt bröst, tårarna bara sprutade o jag kan lova att jag aldrig har varit så lycklig i hela mitt liv. Han skrek redan innan hela hans lilla kropp hade kommit ut och fick snabbt fin färg. Han såg ut som ett riktigt litet troll, för han har ju väldigt väldigt mycket hår min lille prins. Han hittade till bröstet nästan direkt o verkade väldigt nöjd när han låg där o snuffsade. Strax efter 1 ringde jag hem till mamma o pappa o talade om att allting hade gått bra, dom skulle ju nämligen gå bort och titta på när Jessica o Ola gifte sig vid 2 så jag ville ju gärna hinna ringa innan. Kändes helt fantastiskt att få ringa o meddela en så glad nyhet, att denna lilla varelsen som vi alla hade längtat efter så länge äntligen var här ;) O jag kan lova er att han är värd varenda måltid som jag kräkts upp… Lätt!

Så med facit i hand kan man nog säga att jag kanske inte direkt är gjord för att vänta barn, men kanske för att föda dom… För jag måste ju ändå säga att jag tycker att min förlossning verkar ha varit väldigt smidig om man jämför med många andra. Jag är hur nöjd som helst med min förlossning trots att det inte blev riktigt som jag tänkt mig med bedövning och liknande, men det är ju faktiskt så att det inte är något tapperhetsprov, att man ska försöka att vara så stark som möjligt o pina sig igenom det utan att ta hjälp av det som finns. Jag hade världens underbaraste barnmorska, så jag har absolut inget att klaga på. Min förlossning var helt perfekt, en upplevelse som jag definitivt aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Visst gjorde det ont med det var värt varenda stund av smärta, jag fick ju världens världens finaste lilla Neo i belöning.

Så för att vara en urinvägsinfektion är han faktiskt inte så himla dum ;)