Hej på er!
Ja tänk, så har ännu ett år gått och det är snart dags för ett nytt, helt sjukt hur fort tiden har gått... Skulle jag beskriva mitt år med ett ord så skulle det ju såklart vara LYCKA! men fick jag två ord så skulle jag lägga till ordet illamående. För det är ju faktiskt något som präglat större delen av detta året. På luciadagen 2008 började jag ana att det var något som var på gång, jag skulle på julkonsert på kvällen men mådde illa och hade ont i magen så jag vågade inte gå på konserten eftersom jag var rädd att smitta ner någon annan... På måndagen den 15 december började jag förstå hur det var ställt och travade iväg till apoteket på min lunch för att köpa ett graviditetstest, men det visade inget. Ville inte slänga testet på jobbet så det blev liggande i min väska, o sen när jag skulle gå hem så tittade jag på det igen och då var det positivt, det var nån som sa till mig en gång att om man låter ett graviditetstest ligga så blir det förr eller senare positivt, vet inte om det är så men jag tror knappt det. På hemvägen köpte jag iafl ett test till, den gången köpte jag ett digitalt, för att vara på den säkra sidan, det visar ju liksom inget resultat förens det är klart. Detta testet visade positivt, jag var gravid, igen... Det var ju inte planerat den här gången heller och trots att vi skyddat oss, efter konstens alla regler (trodde vi) så hade jag nu en liten gråben i magen. Jag bestämde mig egentligen direkt för att jag ville behålla detta underbara lilla liv som nu växte i min mage, trots att vi inte var överrens det allra minsta om detta. Jag mådde ju som sagt illa nästan från första stund ock kräktes på mornarna varje dag så det var svårt att inte berätta för dom på jobbet hur det var fatt eftersom jag jobbade både tidiga mornar och nätter, det var alltså helt omöjligt att inte låta bli att kräkas på jobbet. Sen på min födelsedag den 3:e januari 2009 brakade helvetet loss, jag kräktes från det att jag gick upp på morgonen tills jag gick och la mig, fick till och med gå upp flera gånger på natten och kräkas, detta var första dagen som jag sjukskrev mig. Jag hade jobbat fredagskvällen och tänk om jag då hade vetat att detta var mitt sista arbetspass. För den blev det nämligen inget mer. Från och med min födelsedag tills dagen efter Neo föddes så kräktes jag konstant, usch vilken jobbig tid det var.
Så hand i hand med lyckan att vänta barn, gick illamåendet, oron över framtiden, hur allting skulle bli, skulle jag vara ensam, skulle den personen som jag behövde mest finnas vid min sida och rädslan över att inte räcka till.
2009 var ett tufft år, med många sjukhusbesök, eftersom jag inte fick behålla knappt nån näring eller vätska så var jag otroligt svårstucken vilket gjorde att jag varje gång jag åkte in till sjukhuset hade en växande panik inom mig, skulle dom lyckas sticka mig idag, skulle jag få mitt dropp som jag såväl behövde. Detta var fruktansvärt, jag som tidigare hade varit blodgivare och inte varit det mesta rädd för sprutor var nu nu vettskrämd varje gång detta kom på tal, vilket var ett antal gånger under det gångna året. Med många sjukhusbesök får man ju också räkna in alla gånger jag följde med min älskade mamma på cellgiftsbehandlingar och strålbehandlingar i Jönköping för att få bort hennes cancer. För trots att det inte finns något särskilt positivt med allt mitt illamående så gjorde det ju så att jag var tvungen att vara sjukskriven under hela graviditeten, detta gjorde ju att jag och min mamma var sjukskrivna samtidigt. Vi kunde alltså ta oss igenom allt detta jobbiga tillsammans, även om vi aldrig helt förstod hur den andra kände så fanns vi där för varandra och kom varandra närmre än någonsin tidigare. Jag älskar min mamma så otroligt mycket, hon är så stark och är verkligen en fantastisk förebild, jag kan inte tänka mig en bättre mamma och trots att jag många gånger sagt att jag aldrig vill bli som hon och att jag minsann inte skulle uppfostra mina barn på samma sätt som hon och pappa gjorde så är det ändå till henne jag kommer när jag behöver hjälp. Jag känner igen så mycket av det jag tänker hur hon var mot oss när vi var små. Så trots att illamåendet gjorde så att jag nästan kände att jag inte orkade finnas längre så var hon en av dem som fick mig att orka, hon peppade mig, följde med mig på läkarbesök och allt som hörde till. När jag skulle på det första ultraljudet så hade hon precis fått sin första cellgiftsbehandling och fast hon var så trött och mådde så dåligt att hon knappt orkade sig ur sänge så följde hon med, för att finnas där för mig.
Tack älskade mamma för allt du har gjort för mig, jag är så otroligt glad att jag har dig, du är den bästa mamman man någonsin kan ha, blir jag hälften så bra mamma som du är så kan jag vara nöjd :) Det finns ingen som du mamma!
15 augusti 2009 var så den lyckligaste dagen i mitt liv kommen, dagen då min underbara son Neo föddes. Klockan 12.29 den dagen fick mitt liv en helt ny mening, allting förändrades. Ingenting skulle bli som förr och jag vill aldrig tillbaka till den tiden.
Neo, min älskade son, du har gjort mitt liv fulländat, oavsett vad som händer i framtiden så vet jag ändå att den kommer vara fylld av kärlek och lycka. Varje dag med dig är ett äventyr, aldrig förr trodde jag att man skulle kunna bli så lycklig att man började gråta bara för att någon skrattade. Men när du ler och när du skrattar så det bubblar i hela din lilla kropp kan jag inte hålla tårarna tillbaka. Du är så fin och jag är så tacksam att jag får vara din mamma. Jag skulle kunna göra vad som helst för dig, jag vill ge dig allt, skydda dig från allt ont och göra vad som helst för att du ska få känna dig trygg och växa upp och få ett bra liv. Du är det största som hänt mig och jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag älskar dig!
2009 var också året då jag blev husägare, den 3:e december närmare bestämt. Detta underbara lilla hus, jag är så lycklig och jag ser verkligen fram emot att få leva mitt liv där.
Någon som också har en stor del i mitt liv är Neos pappa Tobias, trots att vi har haft det kämpigt och inte alltid strävat åt samma håll så tror jag ändå att vi nu åker med samma tåg båda två. Jag hoppas och tror att vi tillsammans kommer att fixa detta. Jag tror att trots allt som varit så är det nog faktiskt meningen att det ska vara du och jag, tillsammans är vi starka och tillsammans klarar vi allt. Neo är framtiden, han är vår framtid, tillsammans.
Så trots att 2009 har varit ett av dom värsta åren i mitt liv så är det ändå det året jag kommer minnas som det lyckligaste i mitt liv, året då jag blev mamma!
Gott nytt på er alla mina stjärnor!
