Pappa kom hem!

Hej på er alla godingar!

Ja nu är jag och Neo ensamma i Rosenhill igen, känns så otroligt tomt. Tänk att en enda människa kan ta så stor plats, inte fysiskt, för så stor är han ju faktiskt inte, mitt fina hjärta. Försöker att njuta av varje sekund vi får tillsammans men ibland hamnar man i det där vardagsgnabbet, om små saker som egentligen inte spelar nån roll... Kan bli ganska galen på mig själv så här i efterhand när han har åkt igen, varför ska man lägga energi på massa såna där småsaker, bättre att vara tyst och bara låta det passera. Gör så ont i mig att se hur ledsen han är när det är dags att åka, ögonen fylls med tårar när han ska säga hej då till mig och när det är Neos tur svämmar ögonen över och tårarna rinner ner för hans kinder, gör så oooooont. Nu vill jag inte ha det så här längre, nu vill jag att vi ska få vara en familj på riktigt, sitta där vid köksbordet och äta middag tillsammans varje dag, dela glädje och sorg med varandra och hjälpas åt i både med och motgång. Precis så som det ska vara. Tänk att vi faktiskt klarat av att ta oss igenom allting som vi varit med om, att vi som sett så olika på saker och ting nu faktiskt är nära att på riktigt slå våra påsar ihop och bli en familj. Jag måste väl erkänna att vi kanske började i lite fel ände, men hur som helst så är vi nu snart där, familjelivet. Jag välkomnar det med öppna armar, med både sina för och nackdelar, nu vill jag bli del av en familj, min alldeles egna familj, tillsammans med Tobias och Neo.

Neo sover så gott i sin säng nu, helt utslagen, vi tog nämligen en promenad i det fina vädret bort till mamma/mormor och hälsade på henne på dagis. Neo trivdes som fisken i vattnet, fick massa uppmärksamhet av de andra barnen, fick massor med leksaker att leka med och dom kramade och pussade så gulligt på honom. Tobias blev ideligen matad med låtsas toast, men han verkade nöjd ändå, fast maten inte var riktig alltså, haha...

När vi kom hem lagade vi blodpudding, potatisbullar och bacon, smaskigt värre, tycker vi iafl =)

Sen var det dags för hjärtat att åka hem, åh kom tillbaka snart, vi behöver dej här!

Nu sitter jag här, datorn får vara mitt sällskap ikväll, känns så tomt så tomt när Tobias har åkt. Men imorgon blir det fullt hus här igen, Madde, Vincent, Mickan, Jullan, Madde, WilleWalle och förhoppningsvis Jessie och Tilde kommer hit då, först ska vi på barnsången i kyrkan och sen ska vi hem hit till Rosenhill för att äta mat och sen ta en promenad, förhoppningsvis är vädret lika fint imorgon som det var idag, håll tummarna! Nu ska jag ta en kopp thé och tycka lite synd om mig själv här i min ensamhet...

Ta hand om er mina vänner!

Hoppsan, någon har visst sovit väldigt gott så både nappen o kudden lämnade avtryck, hihi

Mina grabbar, älskar er massor!

Bus bus busunge