Insnöade...

Halloj på er!

Nu är jag så trött trött trött på detta förbannade snöande att jag snart tror mitt illamående kommer tillbaka igen. Idag vaknade vi och märkte väldigt snabbt att vi var totalt insnöade, så för att vi skulle kunna ta oss till helgfrukosten som vi oftast brukar äta hemma hos mamma/mormor och pappa/morfar så var jag tvungen att ge mig ut o skotta, blääää! Så efter att jag ammat Neo så la jag honom på sin lekfilt framför tvn, satte på Thomas tåget, ställde in barnvakten och sen gick jag ut för att skotta.... Fy för faro säger jag bara, hur mycket snö kan det komma egentligen? Det finns ju liksom ingenstans att göra av den längre, alla vallar är ju så höga så jag når ju inte upp att lägga snön där längre. Efter över en timmes kämpade så var jag till slut klar, men snön bara vräkte ju ner så efter att jag gått in och gjort iordning Neo så hade det ju redan snöat igen när vi kom ut igen... Trottoarerna var ju såklart inte skottade så vi fick gå mitt i vägen och sen när vi äntligen kom fram till mammas o pappas hus så hade ju dom inte skottat så det var ett elände innan jag till slut kom in med vagnen... Pappa tittade ut genom dörren och flinade glatt åt mig när jag kämpade på garageinfarten, undrade lite om det förväntades att man skulle behöva skotta sig både ut och in? Fick hur som helst en riktigt god frukost, ägg, bacon och korv, smaskigt värre =)

Sen lämnade jag Neo där så att jag skulle kunna gå hem och göra mig iordning eftersom vi skulle på Vincents dop vid kl. 13.

Jag vet att många av er därute tycker att det är så härligt med snö, att det är så roligt för alla barn att det finns så mycket nö att leka i och att man ska se det som ett extra träningspass när man får gå ut och skotta. Visst, jag kan hålla med er, såklart att det är roligt för alla barn att det finns snö så det räcker och blir över till alla. Och visst är det fiffigt att man bygger massa muskler och tränar konditionen samtidigt som man kämpar för att få undan snön. Men vad som gör att jag tycker det är så vansinnigt jobbigt med snön är att det ju blir så mycket jobbigare för mig att få bort den. Jag är ensam med Neo 24 timmar om dygnet, detta göra ju att det blir betydligt mycket svårare att få tid att ge sig ut och skotta, skottningen kan man ju liksom inte skjuta på hur länge som helst utan när det måste göras så måste det ju göras direkt, man kan ju inte vänta med det en dag eller två som man kan göra med tvätten, för väntar man finns det ju risk att det kommer ännu mer och då blir det ju inte lättare precis. Så nu hoppas jag att ni kanske förstår mig lite bättre, jag missunnar verkligen inte alla vinterälskande människor detta vackra vinterlandskap, jag känner bara att jag behöver få beklaga mig lite. Jag vet att jag själv satt mig i situationen att vara ensam husägare med en liten bebis, men vem kunde veta att vintern skulle bli sån här?

Mamma och pappa vågade inte låta mig ut och köra själv i detta busvädret så pappa flyttade över Neos bilstol till deras bil, den är ju både nyare och betydligt säkrare än vad min är. Så pappa sa att han ska köra med min bil tills det blir bättre väder så får jag ha deras när jag o Neo ska ut o åka, känns väldigt skönt och jag är väldigt tacksam över att vi får låna den. Så vi packade in oss allihop i bilen och började så sakta att köra mot Almesåkra, jisses vilka vägar säger jag bara... Var en himla tur att vi inte tog min bil för då hade vi inte kunnat komma framåt alls, vägarna var så dåligt plogade så det var i sakta mak vi tog oss framåt... Var riktigt härligt när vi väl kom fram till kyrkan välbehållna... Vi gick in och jag pratade lite med kantorn och sen övade vi igenom sångerna, kändes helt okej. Mamma o pappa tog hand om Neo, var ju egentligen meningen att Jessie skulle göra det men när dom ändå hade skjutsat oss så tyckte dom lika gärna att dom kunde stanna kvar i kyrkan. Pappa busade på med Neo precis som vanligt, man kan ju undra hur detta ska sluta, bara bus bus bus hela tiden :) Neo skötte sig bra trots sin busiga morfar, han sjöng så fint lite då och då och trummade glatt på kyrkbänken. Tillsammans med oss på bänken satt oxå Jessie, Johan och Tilde. Neo och Tilde blev så glada när de fick syn på varandra, flaxade så gulligt med sina små armar och ben, haha... Märks minsann att dom tycker om varandra dom där två, fint litet kärlekspar =) Vincent var så fint i sin dopklänning och Madde och Björn var oxå fina förstås och såg så stolta ut där framme i kyrkan. Det gick bra att sjunga, känner mig väldigt nöjd faktiskt. Har jju så högra krav på mig själv när det gäller sånt där, man vill ju inte sjunga fel när man gör det åt någon annan... Efter kyrkan var det dags för mat i församlingshemmet, mamma och pappa fick gärna följa med dit men dom valde att ta en tur till Nässjö eftersom vägarna hunnit bli skottade under tiden som dopet pågick. Vi bjöds på jättegod smörgåstårta och till efterrätt blev det rulletårtebakelser, mums vill jag lova. Dom hade fixat så fint på borden och Madde hade vikit servetter till dopklänningar, sååå fina, hon är duktig hon minsann =) Neo busade på precis som vanligt, låg som en liten säl på golvet och skuttade, försökte nog impa på Tilde tror jag. Hon verkade ju bli glad över uppmärksamheten iafl för hon gav ifrån sig små glädjetjut titt som tätt, men då blev Neo minsann lite fundersam så då tog han ett par skutt bakåt istället för framåt, haha. Dom är ju för roliga dom där små. Fick även chansen att gosa lite extra med Vincent, han somnade så gott i min famn, Neo är ju så stor nu så det är så mysigt att få tanka upp sig igen med lite bebismys. Myste en hel del med Tilde oxå, dom är ju så goa våra små ungar =)

Tack för idag mina älskade stjärnor, ni är så underbara och jag är såååå glad att jag har er=) Tur att vi ses på tisdag igen, annars hinner vi ju nästan längta ihjäl oss, hihi...

Nu sover Neo gott i sin säng, efter lite omkring krypande förstås... Ibland undrar man ju om det är nån skruv som inte sitter riktigt som den ska haha, jag menar hur mycket energi och bus kan det finnas i en sådär liten kropp egentligen =) Med eller utan skruvarna på rätt plast så älskar jag honom mest i hela världen, gör nästan ont ibland, känns som hjärtat svämmar över och tar så stor plats att det nästan inte ryms i bröstet... Underbar känsla, min egen älskade lilla unge, den finaste lilla pojken i hela världen!

Hade ett härligt samtal med min vän Miranda ikväll, hon fick ju en liten Molly den 12 februari, så det blev mycket bebisprat och lite råd och tips hit och dit. Känns bra att kunna dela med sig av de erfarenheter man samlat på sig under det senaste halvåret, man vet ju själv hur förvirrad man var i början så man lyssnade ju gärna på andra och sög in all information man kunde få. Har ju redan sett det lilla underverket en gång, redan på BB faktiskt, men förhoppningsvis ska vi ses om nån vecka, när allt har lugnat sig lite, åh så mysigt det ska bli att få snuffsa på en pytteplutte bebis =)

Nu blir det melodifestivalen för mig, ser redan att jag missat en liten stund...

Saknar hjärtat massor, förstås, hoppas han kommer hit snart igen, eller när jag ändå hoppas på saker så hoppas jag att han får ett jobb här snart så han kan flytta hit. Börjar bli lagom trött på att leva familjeliv på distans... Nån som har ett jobb till mitt hjärta?

Så här fin var Neo idag på bästisen Vincents dop (tack Stefan för dom fina kläderna)