Ja jisses, jag var 13 år och blev kär i en kille som simtränade i samma klubb som jag när vi var på träningsläger. Kan fortfarande känna den där pirrande känslan i magen, tänk att det är så länge sen nu. Efter ett tag blev vi ihop och detta förhållandet varade i lite mer än 1 år. Sen hittade han en annan tjej, eller om det var hon som hittade honom, strunt samma... Jag var iallafall helt förstörd när han gjorde slut, nu i efterhand kan jag ju vara tacksam att det slutade så. För efter att ha fått lite distans till det hela så var det ju inte direkt nåt förhållande som kunde håll hela livet. Han var så upptagen med sig själv o alla hans olika idrotter så jag fick liksom bara finnas med där på ett hörn, men kärleken gör ju att man blir blind.
Efter det har jag haft några förhållanden som egentligen var ganska lika allihop, o varje gång trodde man att det skulle vara för evigt och allt var så bra, sen när man fick lite distans till det så insåg man att det som vanligt fanns brister och aldrig hade kunnat hålla i längden.
Först när jag träffade Tobias 2008 så förstod jag att jag aldrig hade varit kär på riktigt, aldrig älskat någon på riktigt och aldrig blivit älskad så som vi älskar varann. När man älskar någon och det är äkta så blir man älskad tillbaka, och man får uppskattning för den man är och för vad man gör. Man blir inte pikad hela tiden och får uppmaningar att ändra sig på olika sätt för att passa in. Tobias är den del av mig som fattas, tillsammans med honom blir jag hel. Han älskar mig för den jag är och oavsett om jag inte själv tycker så så tycker han att jag är den vackraste som finns.
Man säger ju att den som väntar på nåt gott aldrig väntar för länge, jag är glad att jag väntade, för det är ju så att man måste pussa många grodor innan man hittar sin prins!
Kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett litet spår efter dej...