Fler kids?

Fick en fråga om graviditeten har avskräckt oss från att skaffa fler barn... Svar: Ja, definitivt! Det här kommer vi aldrig någonsin att göra om igen... Har man gått igenom detta helvete två gånger så tror jag faktiskt inte att det är så många som tycker det är konstigt att man inte chansar en tredje gång. Läkarna trodde ju inte att det skulle bli så här denna graviditeten också eftersom det är så pass ovanligt, men tji fick vi... Min kropp klarar förmodligen inte av en sån här graviditet till och skulle den göra det så vet jag att jag rent mentalt inte klarar av det. Både jag och Tobias vet ju förstås att vi får ut nåt helt fantastiskt fint av detta kämpande, men två får räcka iafl. Vi ska orka att ta oss igenom den 9 månader långa väntan också. Detta året har varit det värsta man kan tänka sig och jag kan säga utan att överdriva ett enda dugg att det många gånger är precis på håret att vi klarat ut allt. Att leva i ett förhållande där den ena personen ständigt är totalt slut vilket medför att det egentligen inte finns någon möjlighet att kunna hjälpas åt är ju inget guldläge precis. När man dessutom har ett barn att ta hand om så blir allting mycket mer komplicerat. Vi har ju aldrig kunnat "sluta leva" under det här året eftersom vi haft Neo att ta hand om. Jag tror faktiskt att det är han som varit vår räddning i allt detta, utan honom hade vi nog inte klarat av det. Vi älskar varandra mer än något annat, men just det lättsamma och spontana som barn har i sig kan nog vi som vuxna aldrig riktigt uppnå. Även om det har varit fruktansvärt jobbigt att ha Neo under den här tiden så är det ändå han som fått oss att orka leva. Hans oändliga energi har många gånger gjort mig helt galen, just eftersom jag själv inte haft knappt nån alls vilket har gjort det svårt att tillgodose hans behov... Men utan honom hade jag gett upp för länge sen, det kan jag lova! Jag längtar så otroligt mycket tills jag är pigg igen och kan göra saker tillsammans med honom igen, istället för att som nu bara kunna svara: nej, mamma orkar inte, mamma är för trött. Jag älskar honom så otroligt mycket att det inte kan beskrivas med ord, denna underbara lilla varelse som tycks veta precis när hans närhet behövs som mest. Hur kan någon som inte ens fyllt två veta att det många gånger har hjälpt mig till att orka fortsätta leva bara genom att han har lagt sig bredvid mig, klappat mig på kinden, krupit tätt tätt intill mig och på nåt vis tankat över kärlek och energi, så att jag orkat fortsätta en stund till. Jag hoppas och tror att denna känslighet och förmåga att läsa av andra människor kommer att följa med honom under resten av hans liv. Det är en egenskap som man aldrig kan läsa sig till utan det är något som man har inom sig, nåt helt fantastiskt som man ska ta till vara på.

Det är svårt att säga hur vi skulle ha gjort om vi vetat precis hur det skulle bli... Tror faktiskt att det är så här som är det mest optimala i slutänden... Våra två barn kommer vara nära varann i ålder och kunna ha mycket glädje av varandra under hela uppväxten, det kommer liksom alltid finnas en kompis att leka med...

Neo och Lilla O, mamma och pappa älskar er mer än något annat och vi ska göra allt vi kan för att ni ska få ett så bra liv som möjligt, fyllt med allt vad ni behöver. Ni är så oändligt efterlängtade och älskade båda två och det lovar jag att ni ska få höra ofta, för även om ni nån gång inte kommer att vilja höra oss säga det så är det sant och det kan ingenting eller ingen ändra på!