... tänk vad enkelt livet skulle vara då. Då skulle man ju inte bli förvånad för att man blev behandlad som en sån, eftersom man var just det, bara en dörrmatta. Men det kanske är det som är min lott i livet, som kvinna och mamma, att man bara ska acceptera att hela tiden behöva sätta sig själv åt sidan, för att resten av familjen och livet ska fungera. Men det sägs ju att man bara kan göra något åt sig själv, det går inte att förändra någon annan än just sig själv. Men hur mycket av sig själv ska man ta bort då för att få allt att fungera, till slut finns det ju inget av det som en gång var jag kvar.
Jag är så trött och ledsen på att hela tiden vara den som bär skulden, att det i slutet är mitt fel till att det inte blir som det ska. Jag ska vara tacksam för det jag har och inte tänka så mycket på det som är jobbigt. Jag försöker göra så gott jag kan med tanke på situationen, men det är ju inte alltid så lätt. Men hur ska man göra när man har försökt hur många gånger som helst och man ändå inte får fram vad man vill ha sagt så att det blir förstått. Kärlek är viktigt, men det kanske faktiskt är så att det inte räcker. Det kanske är dags att ge upp nu?! Man behöver ju inte ha allt, livet kan ju faktiskt bli bra ändå. Jag orkar inte anstränga mig längre, jag tar i så att jag snart spricker och ändå så är det ingen som ser att jag försöker, det försvinner liksom nånstans på vägen och det enda som syns är alla misslyckanden, allt bra man gjort på vägen sopas bort. Ni vill få en medalj varenda gång ni gjort nåt, oavsett om det blir lyckat eller inte, men när det gäller mig så är det bara mina misslyckanden som får uppmärksamhet.
Jag vill inte mer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett litet spår efter dej...