Förlossningsberättelse

Onsdag 17 augusti 2011

Vi lämnade Neo hos mamma och pappa vid 18-tiden ungefär, detta hade varit bestämt i några veckor eftersom vi hade fått en tid för en eventuell igångsättning den 18:e, vi skulle vara på förlossningen redan kl. 07.15 så då tyckte vi det var bättre att Neo fick sova hos mormor och morfar för att det inte skulle behöva bli stressigt på morgonen. Jag var nervös och orolig på kvällen eftersom jag inget hellre ville än att det skulle fungera att sätta igång alltihop, jag var såååå trött på att vara gravid och bara må dåligt hela tiden så det kändes som att det var en hel evighet till torsdag morgon. Innan på dagen hade vi städat och gjort iordning ifall att vi skulle ha sån tur att det gick att sätta igång förlossningen, för då skulle det ju faktiskt vara så att nästa gång vi klev innan för dörrarna till huset så skulle vi ju ha med oss vår efterlängtade lillebror, vår Lilla O. Ja för vi visste ju faktiskt att det var en liten pojk som legat och växt i min mage i 9 väldigt långa månader.

Vi hade bestämt oss för att vi skulle lägga oss tidigt så att vi skulle vara så pigga som möjligt dagen därpå. Jag var trött, precis som jag varit under hela graviditeten, men nu var jag extra trött eftersom jag haft en massa förvärkar under en veckas tid, ibland kom de lite hur som helst, men flera kvällar så hade de faktiskt varit riktigt regelbundna så att vi flera gånger trodde att det kanske kunde vara nåt på gång, men sån tur hade vi ju aldrig.

Så när värkarna började när vi satt där i soffan på onsdagskvällen så trodde vi ju att det skulle bli precis som de andra kvällarna, att det skulle hålla på i ett par timmar och sen skulle det sluta och inte hända nåt mer. Jag laddade ner en app till telefonen andra kvällen som jag hade en massa värkar så vi började klocka värkarna med hjälp av den, mest för skojs skull eftersom vi ändå inte trodde att det skulle bli nåt av det.

Så här kom värkarna:

Start/Slut: Längd: Frekvens:

20:36-20:37 0:55 min

20:44-20:46 1:29 min 8:11 min

20:53-20;54 1:30 min 8:45 min

21:00-21:01 1:04 min 7:07 min

21:05-21:07 1:19 min 5:19 min

21:13-21:14 1:24 min 7:31 min

21:20-21:21 1:19 min 6:54 min

21:32-21:33 1:29 min 12:15 min

21:41-21:43 1:22 min 9:12 min

21:46-21:47 0:48 min 4:46 min

21:52-21:53 1:00 min 6:22 min

21:59-21:59 0:49 min 6:18 min

22:02-22:03 0:40 min 3:28 min

22:09-22:10 0:49 min 7:16 min

22:13-22:14 0:56 min 3:58 min

22:16-22:17 0:45 min 2:46 min

22:19-22:20 0:49 min 2:45 min

Här bestämde vi oss för att ringa in till förlossningen och kolla läget, jag var ju helt säker på att det bara var falskt alarm precis som de andra kvällarna, fast värkarna nu kom mycket tätare och gjorde mer ont. Tobias fick ringa in eftersom jag hade lite svårt att prata under värkarna, han fick prata med en jättegullig barnmorska som tyckte att det nog var dags för oss att komma in till BB. Bilen stod parkerad hos grannarna eftersom de höll på att asfaltera vår parkering så det var en liten bit att gå plus att regnet öste ner, så vi passade på mellan två värkar så att vi skulle kunna gå/springa lite fortare än vad som gick under värkarna.

Under resan in till stan hade jag inte en enda värk, så då tyckte jag att det var lika bra att vi struntade i det och åkte hem istället, för det skulle ju inte bli nån bebis inatt heller. Men Tobias tyckte vi skulle fortsätta in i alla fall och när vi kom till första rondellen in mot stan så fick jag en värk igen, så då gick jag med på att följa med in. Hela vägen från parkeringen och in på sjukhuset fick vi stanna flera gånger eftersom värkarna kom jättetätt när jag var uppe och rörde på mig och eftersom det var mitt i natten så var vi tvungna att ringa på dörren och be dom öppna åt oss. Vi tog trapporna upp till förlossningsavdelningen på 4:e våningen eftersom jag inte ville riskera att det skulle stanna av, det var sjuuuukt jobbigt men upp kom vi och fick ringa på en klocka till innan vi fick komma in på förlossningen.

Kl. 22:45

Vi skrevs in på förlossningen. Där togs vi emot av en undersköterska som hette Barbro, och när vi pratat med henne ett tag så visade sig att hon också bodde i Hult, lite roligt sammanträffande. Hon undrade om jag ville ta på mig sjukhuskläder direkt eller om jag ville ha kvar mina egna ett tag till, jag var fortfarande säker på att vi skulle få åka hem igen så jag valde att ha kvar mina egna. Hon kopplade mig till ctg-apparaten, hämtade lite dricka och sen lämnade hon oss själva en stund. Vi låg i förlossningsrum 2, när Neo föddes var vi i rum 3, så det var rummen precis bredvid varandra. Efter en stund kom vår helt underbara barnmorska Anette in och pratade med oss, Det var 5 min mellan värkarna och hon gjorde en undersökning på mig för att kolla om värkarna hade gjort nån nytta. Jag var öppen 2 cm men hon kunde lätt töja det till 4, så hon tyckte inte att vi behövde åka hem utan frågade om jag ville ta ett bad för att lindra smärtan lite. Under förlossningen med Neo badade jag också och tyckte det fungerade toppen så det ville jag gärna göra. Under tiden som jag förberedde mig för att bada så gick Tobias ut till bilen för att hämta in våra väskor, dem hade vi nämligen lämnat kvar i bilen eftersom jag tyckte att det skulle bli alldeles för jobbigt att bära ner dem igen när vi blev hemskickade, eftersom jag envisades med att intala mig in i det sista att vi inte skulle få stanna kvar. Tobias passade på att ringa till våra föräldrar och tala om att vi var på förlossningen så att de visste. När han kom tillbaka skickade Anette iväg honom till fikarummet så att han kunde hämta lite kaffe och kex till sig så att han skulle orka också, jag fick nöja mig med coca cola, jag ville ju inte äta nåt heller så jag klagade inte. Tobias tyckte att det kändes som att vara med i en action film eller nåt, han satt där i en fotölj och åt knäckebröd och drack kaffe, medans jag låg i badet och hade ont. Den här gången höll han sig ju vaken i alla fall, när jag badade vid Neos förlossning låg han på golvet och sov, lite skillnad kan man ju säga.

Kl. 00:45.

Nu har jag kommit upp ur badet, är öppen 4 cm och får börja andas lustgas. Bebisens huvud är fortfarande ganska högt upp så jag får stå med gåbord för att låta tyngdlagen göra sitt. Anette säger till mig att jag ska ”vicka” på höfterna för att hjälpa bebisen att komma ner ordentligt, Tobias skrattar och jag andas lustgas och ”vickar på rumpan”. Tobias är lite sugen på att prova lustgasen men låter bli, fast jag mellan värkarna erbjuder honom att prova. Tror att han kanske blev lite avskräckt när jag råkade ta ett andetag för mycket i masken och fick ett helt hysteriskt skrattanfall, jag kunde liksom inte förklara varför utan jag bara stod där och fnissade som en tok och Tobias asgarvade, tänk att man kan ha så roligt mitt under en förlossning.

Kl. 01:05.

Jag får lägga mig i sängen och Anette sätter en nål på mig, det är tydligen nya bestämmelser att alla som föder barn ska ha en nål oavsett vad. Tur att jag precis har suttit i ett varmt bad för kärlen syns jättetydligt och hon får in en nål på första försöket. Jag är öppen 8 cm och huvudet är fortfarande ganska högt upp.

Kl. 02:10.

Jag är fortfarande öppen 8 cm och bebisen har inte sjunkit ner längre med huvudet, så jag får stå på knä i sängen för att han ska få hjälp att sjunka ner det sista. Det trycker på som bara den och värkarna gör riktigt ont, men jag känner ändå att jag kan hantera det så när Anette frågar om hon ska höja på lustgasen tackar jag nej. Tobias peppar hela tiden och Anette masserar min rygg, han skrattar och säger att man brukar behöva trycka ganska hårt för att komma åt de punkterna som gör att smärtan kan lindras lite, men eftersom jag är så ”tunn” så räcker det nästan med att hon bara lägger handen på mig och trycker lite. Anette och Tobias har jättetrevligt ihop och mitt i lustgasdimman hör jag hur de börjar diskutera tatueringar och hux flux har Tobias tagit av sig tröjan och visar sin tatuering som han gjort två dagar tidigare. Anette drar upp sin klänning och visar en tatuering som hon håller på att ta bort med laser, det har varit en sjöhäst men nu ser det mest ut som ett s-format blåmärke. Känns jättebra att även de får bra kontakt, för jag känner mig så trygg med Anette och är glad att det var just hon som blev vår barnmorska, jag har träffat henne några gånger när jag varit inlagd under graviditeten, men trots att det bara är några gånger vi har träffats så har hon gjort ett väldigt gott intryck och såfort jag förstod att det var hon som skulle hjälpa oss så spred sig ett lugn genom hela mig. Underbar känsla! Hon förklarar allting som ska hända och ser till att Tobias förstår varför hon gör de sakerna som hon gör och vad hon tittar efter osv.

Kl. 02:35.

Börjar krystvärkarna. Jag är fortfarande bara öppen 8 cm och bebisen har fortfarande inte sjunkit ner ordentligt men Anette hjälper till att töja ut så att det öppnar sig till 10 cm och sen håller hon kvar mellan värkarna så att jag kan pressa ner bebisens huvud förbi kanten och sen när han är förbi så släpper hon och jag kan fortsätta att krysta som ”vanligt” när nästa värk kommer. De har tagit in en barnmorska till på rummet som ska hjälpa till med det sista för att minska risken för att man går sönder när man krystar. Vattnet går bara en pytteliten stund innan Oliver kommer ut.

Kl. 02:50.

Som skjuten ur en kanon dyker vår älskade Oliver ut ur min mage, efter 38+0 veckor, vi hade skojat innan med Neo om att det kanske bara säger ”poff” när lillebror kommer ut, precis som det gjorde när farfar körde på en fotboll med gräsklipparen, och det sa verkligen bara ”poff” och så var han ute. Det första han gjorde var att kissa ner alla i personalen när de försökte ta prover ur navelsträngen, så det sprutade både från navelsträngen och från hans lilla snorre, haha... Det är en helt obeskrivlig känsla att äntligen få upp honom på bröstet, som jag har längtat efter den stunden. Han är världens sötaste lilla kille och väldigt väldigt lik sin storebror, ja nästan en kopia faktiskt, förutom att Oliver har ljusare och lite mindre hår än vad Neo hade. Tobias tar kort och allting känns helt underbart.

Kl. 02:56.

Moderkakan kommer ut och Oliver får flytta över och ligga hos pappa Tobias och sen syr Anette några stygn eftersom jag fått ett par små bristningar, tre stygn tror jag att det blev. Moderkakan är hel och blödningen avtar precis som den ska efter att Anette sytt ihop bristningarna. Allting har gått precis som det ska och vi har fått en till perfekt liten kille. Lyckan är totalt i förlossningsrum 2 på Höglandssjukhuset i Eksjö.

Kl. 04:53.

Anette väger, mäter och gör alla kontroller som ska göras på Oliver. Han väger 3235 gram, är 51 cm lång och har ett huvudmått på 35 cm, en alldeles perfekt liten kille alltså.

Vi får in det efterlängtade fikat (som jag inte kräks upp) och sen får vi flytta över till familje BB istället och komiskt nog så hamnar vi i samma rum som vi hade när Neo föddes.

Tobias och Oliver somnar som små grisar båda två såfort vi lagt oss, men jag är klarvaken och ligger bara och lyssnar när de andas, får liksom inte tillräckligt med ro i kroppen för att kunna slappna av och somna.

Vi äter frukost i matsalen vid 8.30 ungefär, helt sjukt att vi sitter där med vår andra lilla son i en plastlåda bredvid oss lite drygt en timma efter att vi skulle ha varit inne på förlossningen för att kanske bli igångsatta. Tänk att det ordnade sig så bra så att vi slapp allt det där, att förlossningen startade av sig själv, att det gick snabbt och smidigt och framförallt, att det kom ut en pigg och frisk unge som inte hade tagit nån skada överhuvudtaget av att jag kräkts och gått ner i vikt under hela graviditeten, helt fantastiskt att kroppen ordnar allt så bra.

På eftermiddagen på torsdagen åker Tobias hem och hämtar Neo så han får träffa sin lillebror, han skiner som en sol när han ser honom men blir ganska snabbt rastlös och sur, eftersom han vill köra rally med honom i plastlådan. Så han stannar inte så länge utan mamma och pappa kommer och hämtar honom så att även dom får sig en liten titt på underverket.

På eftermiddagen på fredagen kommer Tobias och Neo och hämtar hem oss, Neo har köpt en jättesöt nalle till Oliver och blommor till mig. Vi är hur lyckliga och glada som helst när vi packar in våra två prinsar i bilen och åker hem till Hult. På kvällen bjöd mamma och pappa oss på hämtmat från movänta, för att fira att Oliver äntligen är född. Jag är inte särskilt hungrig och blir mätt typ bara av att titta på maten, illamåendet är fortfarande kvar men jag kräks inte längre. Vi går hem strax innan 21 och lägger våra två små prinsar i sina sängar, de somnar gott båda två och sen går vi också och lägger oss.

Tisdag 30 augusti

Har svårt att första att det på torsdag är 2 veckor sen Oliver kom till oss och att det faktiskt lika gärna kunde ha varit så att han fortfarande var kvar i min mage, för det var först imorgon som läkarna skulle ha satt igång förlossningen oavsett om det var moget för det eller inte, för vi hade blivit lovade att inte gå över tiden. Samtidigt som det känns som vi var på förlossningen igår så känns det som att Oliver alltid har funnits hos oss, han fyllde direkt upp det tomrum som fanns i vår familj och gjorde den hel. Nu är vi en komplett familj, med mamma, pappa och två underbara pojkar, vi är så lycklig och njuter så mycket det bara går. Oliver är världens snällaste bebis, som i princip bara äter och sover, han äter ungefär var 4:e timme på dagarna och på nätterna var 6:e och så har det varit redan från början så det är ju bara att hoppas på att det håller i sig. Neo älskar sin lillebror och vill gärna vara där han är hela tiden, han vill pussa och krama honom och hjälpa till så fort man ska göra nåt, ja förutom när det gäller att byta blöjor, det är han inte alls intresserad av.

Med facit i hand så kan jag säga att det absolut var värt 9 månaders helvete, eftersom det ledde till att vi fick vår Oliver, men jag kommer trots det aldrig att göra om det igen. Nu har vi två underbart fina killar som vi älskar mer än något annat, men varken jag eller Tobias vill utsätta oss själva eller människorna i vår närhet för detta en gång till. Det har varit 9 fruktansvärt jobbiga månader både för oss och alla runt omkring, så även om det inte är säkert att just vi skulle drabbas av detta en tredje gång så vågar man inte chansa. Två barn är precis lagom för oss, tänk så roligt de kommer kunna ha tillsammans i framtiden. Nu känns vår familj komplett och vi är så lyckliga!

Vi vill tacka våra familjer och vänner för allt stöd vi fått, vi förstår att det inte varit lätt för er och att ni omöjligt har kunnat förstå precis vad vi gått igenom. Men ni har funnits där för oss och stöttat och hjälpt oss så gott ni har kunnat. Tusen tack! Nu ser vi framåt, mot ett nytt kapitel i livet, vi hoppas att vi alla får vara friska så att vi tillsammans kan njuta av livet och varandra.

/Lisa, Tobias, Neo och Oliver