En dag fylld av mirakel

Vaknade tidigt efter en natt med inte särskilt mycket sömn, hur skulle man kunna sova när man bara låg och väntade på att det skulle plinga till i telefonen och man på så vis skulle få veta att Madde och Jockes bebis hade kommit och allting gått bra... Vaknade massor med gånger under natten, dels för att gå upp och kissa men också för att kolla telefonen, jag menar tänk om det hade varit så att jag inte vaknat av att jag fått ett sms från Nella, hemska tanke, haha! Hur som helst så kom det inget sms under natten och det var ju inte så konstigt... För vid halvtio tiden ringde en STOLT moster och berättade att Madde och Jocke hade fått en liten pojk och att dom mådde bra alla tre. Fick lite längre fram på dagen veta att deras prins inte var så liten 4,7 kilo och 54 centimeter lång, inte konstigt att du haft en sån badboll älskade vän, när det gömde sig en så stor prins därinne ;)

Sov förresten inne i stan inatt eftersom mamma och pappa var på semester, kändes skönare att få bo i sitt eget hem då... Så det var ju iafl inte sängens fel att jag inte kunde sova ordentligt, har nämligen världens mest underbara säng, om jag får säga det själv ;) Tog en härlig promenad i det fina vädret och sen satt jag faktiskt framför tvn och åt frukost, lite måste man ju få lyxa till det ibland...

Dagen blev en riktig pysseldag, den som jag har strävat efter att ha ganska länge nu, men nu blev det gjort, har bara städningen kvar nu sen är allting klart... Packade in allt skräp i bilen så det bara skulle vara att åka till tippen med det sen, men usch o fy så jobbigt det var att bära ner allting till bilen själv... Jag kunde ju inte ställa bilen på gatan som jag annars brukar göra när det är massa saker som ska packas in, det där förbaskade plingeling-tåget går ju nämligen förbi precis utanför och då är det ju dumt att skapa en massa irritation genom att parkera där fast tåget med god marginal kommer förbi.

Får ju inte glömma och berätta att jag går in i vecka 36 idag, wiieee... Nu är det minsann inte lång tid kvar, men jag måste ju säga att jag inte tror att jag kommer gå hela tiden ut. Bara känner det på mig, kan inte förklara varför men så känns det.

Sen åkte jag ut till mamma och pappa, så att dom kunde hjälpa mig att åka ut till tippen. Påvägen ut till Hult, närmre bestämt där man svänger att till Eksjö camping var jag tvungen att stanna för det var en bil med husvagn som skulle göra en vänstersväng in mot camping, jag stannade i god tid och hade foten på bromsen så att bilarna bakom skulle uppfatta att jag stod still... Ändå kom det en idiot bakom i full fart som tydligen satt i andra tankar än att koncentrera sig på vägen, han hann precis stanna med nån millmeter till godo, det bara tjöt i däcken... Usch, var riktigt otäckt, jag skulle ju liksom ha blivit klämd mellan husvagnen och hans stora volvo ifall han inte lyckats stanna... Hade den där otäcka känslan kvar länge kan jag lova.

Väl ute i Hult grillade vi och hade det jättemysigt, lillebror kom ut på middag också så vi var hela familjen samlad. När vi satt där id bordet och småpratade efter maten fick jag den där molande värken i magen igen... Brydde mig ju inte så mycket om det eftersom det kommer titt som tätt. Men efter en stund blev det kraftigare, så under ett par timmar hade jag riktigt starka sammandragningar som gjorde ordentligt ont. Men det lugnade sig nån timme efter att jag hade gått och lagt mig, Gråben kanske känner på sig att det är okej att komma ut nu eftersom Maddes bebis är kommen nu ;) Vem vet?

Innan jag gick och la mig låg vi i soffan och tittade på tv, plötsligt fick pappa för sig att han skulle gå ut och veva ner parasollet, dumt att det skulle stå uppfällt hela natten. När han kom in igen bar han något i famnen, jag blev alldeles chockad när jag såg var det var, i famnen hade han nämligen Axel. Han hade suttit utanför altanen och skrikit när pappa kom ut, stackars lilla killen, var bara skinn och ben och han var uppskrapad på nosen och den bubblade och rasslade när han andades. Han har ju troligen varit instängd någonstans i 14 dagar, stackarn, men hem det ville han. Han har varit så kelig så kelig och bara velat vara nära. Han har haft det riktigt jobbigt att andas inatt så han har inte kunnat lägga ner huvudet. Så jag mamma och pappa har sprungit om varann för att titta till honom och se så han fortfarande levde... Nu på morgonen är han lite piggare, så vi får hålla tummarna för att detta ska gå bra...Så härligt att ha fått hem den lille prinsen igen ;)

kram på er!