Det luktar bränt...

Ja, eller det borde göra det iafl så som jag funderar hit och dit och fram och tillbaka. Vi träffade läkaren igår, efter en lååång väntan... Han såg att jag mådde dåligt, eller han sa att han gjorde det iafl... Det han sa var att vi inte skulle behöva gå längre än 40+0, det är ju alltid nåt, i vecka 38+0 kommer dom att göra en första bedömning hurvida jag är mogen för en eventuell igångsättning. Sen sa han att skulle det bli helt outhärdligt, vilket jag redan tycker att det är, så finns ju alltid möjligheten till snitt. Men jag vet inte hur det skulle kunna funka efteråt, jag fortsatte ju att spy ett par veckor efter att Neo var född och det känns ju inte så lockande att göra det när man nyss blivit uppsprättad. Sen hur konstigt det kanske än låter så känns det verkligen som att snitt är sista utvägen, jag vill föda vanligt. Det gjorde sjukt ont, såklart, men det var en så fantastisk upplevelse att jag tror att jag skulle ångra mig efteråt om jag valde den "enklare" vägen... Ja ni förstår ju att det är lite tankar som far omkring i huvudet... Idag är det ju liksom inte aktuellt att bli snittad oavsett hur dåligt jag mår, till 37+0 måste vi vänta... På nåt sätt känns det faktiskt då som att jag kan vänta en vecka till och hoppas att det är moget så att vi kan få bli igångsatta då, Neo föddes ju i 39+0 så man kan ju hoppas att det följer den trenden. Men man vet ju aldrig...

Jag är så trött på att hela tiden må dåligt, att hela tiden ha dåligt samvete mot alla i min omgivning. Det känns som jag hela tiden sviker min älskade Tobias och vår underbara Neo, jag orkar ingenting, är arg och konstant irriterad. Jag vet att Tobias gör allt han kan för att peppa mig och finnas där för mig, men när allt det där mörka omsluter mig så hjälper inget sånt... Han behöver ju oxå bli peppad och det är oxå en av sakerna som gör att jag hela tiden känner dåligt samvete, han har det ju jobbigt han oxå och jag har så fullt upp med mig själv att jag inte orkar finnas för honom. Man kan ju undra hur mycket en relation orkar med egentligen, visst vi älskar varandra oändligt mycket, men frågan är ju hur långt det räcker. Alla graviditeter är jobbiga på sitt sätt och mot slutet är ju alla trötta och bittra och vill bara att det ska ta slut, men när graviditeten innebär att leva i ett helvete från dag 1 så finns ingen glädje alls. Vi känner glädje och förväntan de korta stunderna när vi fixar något här hemma, när vi satte ihop vaggan ex, då kunde man för en liten stund skjuta undan allt det jobbiga och bara fokusera på det som ska komma, men lika fort kommer ju verkligheten tillbaka och vi sugs tillbaka in i helvetet...

Tidigare har jag varit hungrig i stort sett hela tiden och kunnat äta hur mycket som helst, nu känns det som att det kan kvitta. Jag kan gå flera dagar utan att ens känna hunger, jag får liksom tvinga i mig mat... Jag börjar bli lite orolig för hur det ska bli efteråt, med Neo bara rullade det på och när illamåendet gick över så var allt som "vanligt" igen. Men när jag väntade honom kunde jag äta och sen gå och spy och sen sätta mig och äta igen, så gjorde jag i princip vid varje måltid. Med Lilla O har jag aldrig ätit en måltid två gånger och nu äter jag inte alls. Tänk om det håller i sig efteråt eftersom jag liksom vant mig vid att inte äta, bevisligen så klarar jag mig ju utan... Läkaren sa att det inte gör något om jag inte äter såvida jag dricker, så då är det väl bara att köra på den banan då...

Får väl försöka oss på att hitta egna knep för att sätta igång förlossningen... Nån som kan nåt bra? Egentligen finns det väl inget som funkar, så det är väl bara att bädda ner sig i sängen och vänta. Läkaren skrev ju ut sömntabletter så sova ska jag väl kunna göra iafl... Smidigt för honom att skriva ut det, så behöver man inte ta tag i det ordentligt, var ju inget jag bad om precis...